Känslan!

KÄNSLAN!

 

Nu i efterhand kan jag fatta att det är svårt för andra att tro att en känsla fick mig att agera som jag faktiskt gjorde, att en röst inom mig fick mig att reagera på den nivån som jag gjorde.

Allt började när jag var gravid med min femte barn Lykke som idag är 20 månader, allt började när hon låg i magen. Jag kände vad hon behövde och kroppen styrde mig mot allt som var hälsosamt, ingen godis eller socker som jag förut hade frossat i. Både jag och Lykke i magen mådde fint och alla vädrena bekräftade det.

Det hör till historian att jag under hela mitt liv hade känt mycket, sen har andra runt mig talat om annat, ibland tvärtom av vad som var min verklighet. Så det att börja lita sin känsla i magen och hjärtat var något som hade tagit tid, tilliten till mig själv har behövt växa fram till vad den är idag, då jag lyssnar och litar på min känsla.

Förlossningen då Lykke kom till världen var ett sådant tillfälle jag fick bevisa att jag vet vad min kropp vill innan maskiner säger till, innan utbildade barnmorskor hade åsikter, det blev en ljuvlig förlossning, kroppen litade jag på. Vi var så lyckliga jag och min make när vi fick ta med oss vår lilla Lykke till sina 4 syskon som väntade hemma. Dagarna gick och sommaren tog plats, många barfota barn som njöt av ett sommarlov.

Men inom mig fanns en oro, en känsla av oro fyllde ibland hela min kropp och känslan kom oftare, en rädsla infann sig, en rädsla av att något skulle hända Lykke som var så liten, jag blev livrädd för att Lykke skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. Jag och min make bestämde att vi skulle kolla till Lykke extra mycket,varje kväll och så ofta det gick kollade Linus min make till Lykke när hon sov, jag vågade inte, för tänk om…..

Min känsla fanns kvar även sensommaren, en känsla som sa att något skulle hända som jag kom till att ha svårt att hantera. Jag började kolla alla barnen extra mycket, när dom cyklade, när dom lekte och även när dom sov.

När väl hösten kom hade jag oroat mig, känt, lyssnat och åkt till vårdcentralen med mina diarrér som kom oftare men som hade varit en del av min vardag sedan jag kom hem från BB med en vacker bebis och en orolig oro. Vårdcentralen hittade inget, och jag trodde jag hade gått in i väggen när jag en dag inte kom ur sängen. Jag blev sjukskriven, Bra tänkte jag och en kbt terapeut fick jag som jag skulle prata med, så oron skulle försvinna, diarréerna skulle försvinna med oroan, det är stressmage sa läkaren, stress är jag stressad också?! Läkaren sa ju att det var mycket med 5 barn, hade hon barn?! Frågade hon mig om jag tyckte det var mycket?!

Stopp, så snabbt det gick, att hamna tillbaka till att bli tjejen som känner men inte lyssnar på sin känsla, men i stället på vad andra säger .

Efter flera kvällar då jag försökt förklara för min make att jag har en känsla hör i magen, Har du ont undrade han, nej ingen riktig smärta men mer en känsla av att något är fel, min make tyckte vad läkaren hade sagt om stress passade på mina symtom.

En kväll när min make inte var hemma, googlade jag vilt på allt jag kände och trodde och oroade mig över, jag blev inte ett dig klokare. Sen när vi vaknar en morgon i december 2015 och jag stannar min make, han står i dörren till vårt sovrum och tittar på mig som ligger i sängen, han tittade på mig oroligt när jag bad han stanna hemma från jobbet och köra in mig till akuten, har du ont frågade han mig självklart, men svaret var nej jag har ingen smärta men en känsla.

Vi åkte till akuten tillsammans men jag gick själv in, lite skamsen kände jag mig bär jag fick ligga på ett undersökningsrum med personal som undrade om jag hade ont och ville ha något för smärtan, åter igen fick jag förklara att jag inte hade ont och tackade nej.

En kvinnlig läkare undersökte mig, hon klämde mig på magen och tog blodprov, hennes händer var så iskalla att jag spände magen när hon la handen på den, hon frågade om det gjorde ont, nej fick jag åter igen säga och förklarade att det var för att hennes händer var kalla. Hon undrade varför jag hade sökt mig, bra fråga tänkte jag, men berättade att det var diarréerna jag ville bli av med och kände i samma ögonblick skam igen, för tänk om någon behövde vården mer än mig.

Läkaren tyckte att ett ultraljud kunde göras då jag redan hade varit i kontakt med vårdcentralen med besvär innan, och när jag ändå var där, lite för att lugna mig, så jag kunde släppa känslan och leva vidare .

Jag fick vänta några timmar på ett undersökningsrum innan jag fick komma upp och ett ultraljud av buken gjordes. Jag förberede mig på att åka hem efter svaret så nålen i handen plockade jag bort i väntan på svaret på ultraljudet.

Teven i väntrummet stod högt på för att döva oron som man ofta sitter med på akuten. En tant beklagade sig lite extra till alla som satt där och gjorde läten när hon ställde sig och satte sig, som hon gjorde ofta, för hon ville ha koll i korridoren om läkaren kom eller inte. I en tresitsig soffa satt en Mamma, en Mamma som aldrig kan sluta vara Mamma, inte ens en semesterpaus, inte utflugna barn, för i hennes knä låg hennes vuxna son, en son som var ett barn trots han var vuxen, i soffan bredvid satt Pappan som var gammal, fast som fortfarande fick ta hand om sonen som hade extra behov som om han var ett barn. Jag log mot dom,jag vet inte varför, men jag är nog kär i den enkla kärleken.

Bredvid mig på en stol satt en farbror som väntade medan hans fru var på ultraljud, han byxor var välstruckna, skorna bekväma och hans hand var smal och blodådrorna syntes, det gjorde också en vigselring, en enkel ring på en hand med tunnt skinn, en hand som hållit om sin frus hand säkert flera gånger än man kan räkna.

Nu hade jag bestämt mig för att jag inte orkade vänta längre och gjorde mig i ordning för att åka, då kom läkaren som om hon kände på sig att tålamodet var slut. Kom med mig sa hon, skylten utanför dörren sa inte undersökning men anhörig. Där inne fanns en soffa, där satte vi oss båda två, och innan hon sa något fick hon en rynka mellan ögonen och jag visste . Vi har hittat en tumör på din bukspottkörtel sa hon, jag vände huvudet snabbt mot dörren, vad ska jag säga nu, vad ska jag fråga, jag vet inte. Jag känner hur ögonen fylls av tårar som rinner ner för kinderna och jag torkar dom snabbt med min halsduk, vänder mig tillbaka till henne och säger, Jag kan inte dö för jag har 5 barn. Jag vet sa hon, jag vet att du har 5 barn.

Jag bad om få ta lite frisk luft, läkaren ställde sig framför mig och tittade mig i ögonen, och bad mig snälla komma in igen, hon var alltså i en annan fas, jag var i chock inte panik, jag försäkrade henne att jag skulle komma in och inte rymma.

Ute grät jag medan jag tror jag ringde min make och Far, jag minns det dåligt. En kvinna som stod och rökte undrade om jag var ledsen för att jag var sjuk, Ja svarade jag argt, ingen fara mitt barn, Gud tar hand om dig, jag minns att jag sa tack.

Stod kvar ute mitt på vägen och tittade in genom fönstret till akuten, det var kallt och konstigt nog infann sig ett lugn i kroppen, inte att jag inte var ledsen, men där ute, utanför akuten, en mörk eftermiddag hade jag fått bekräftat min känsla. Kände hur marken öppnade sig, jag var nog nära att svimma, ett mörker kom ur hålet i marken och följde med mig in på akuten igen.

Väl inne skulle jag skickas upp till en avdelning, läkaren med dom kalla händerna, läkaren med den perfekta hyn och en rynka mellan ögonen som visar när hon är allvarlig, hon stod kvar. Jag minns att jag tänkte att detta händer inte mig sen stängdes dörren till hissen där jag stod, en undersköterska som skulle följa mig upp försöker sig på lite småprat, men jag hör inget, jag kvävs av något hon inte ser, ett tjock mörker.

Det är så här du ser ut min oroliga oro som har funnits så länge, så mörk och tung.

Jag tog med mig en vacker bebis hem från BB men också en orolig oro, och det är så här du ser ut.

Hissen stannar och jag kliver ur den efter undersköterskan och efter mig följer mörkret.

Jag vet hur du känns och hur du ser ut. Ditt namn skrämmer mig, så tvinga mig inte att säga ditt namn, CANCER ditt namn är cancer.